Öppna suturerade tekniker


Suturplastiker dominerade ljumskbråckskirurgin helt fram till och med 1990-talet. Den första suturplastiken med goda resultat vid längre tids uppföljning beskrevs av den italienska kirurgen Bassini vars teknik med och utan modifieringar används än idag. Bassini levde på 1800-talet och uppföljning av 262 operationer resulterade i en recidivfrekvens på 2.7% En viktig del av hans operation var delningen av kremastermuskulaturen och transversalisfasian vilket ger kirurgen en komplett insyn av den inre mynningen på inguinalkanalen och möjlighet till inspektion av alla bråckportar. Den bakre väggen på inguinalkanalen rekonstrueras med ett trefaldigt lager (m obliquus internus, m abdominis transversalis och transversalisfascian) som sys till inguinalkanalen med enkla icke resorberbara suturer. (Bassini 1887) Förstärkningen av den bakre väggen i inguinalkanalen gör det möjligt att reparera inguinala bråck men är otillräckligt för femorala bråck. I en modifikation känd som Mc Vays repair, fästs m internus obliquus och m. abdominis transversalis till Coopers ligament varpå även femoralkanalen stängs till. Detta möjliggörs genomen ett avlastningssnitt i den främre rektusskidan. (McVay 1942) Den suturplastik som används mest idag är den så kallade Shouldice tekniken som har flera likheter med Bassini. Med sk Shouldiceteknik repareras bakväggen i fyra lager med en fortlöpande ståltråd. Shouldice-kliniken i Canada har visat på goda resultat vad gäller recidiv vid användning av denna teknik. (Shouldice 1953, Devlin 1988)
ändra Edit this article.