Öppen främre nätplastik 

Användandet av syntetiska nät inom ljumskbråckplastik har visat sig reducera risken för återfall markant oavsett metodval.
Nät har används i olika former inom bråckkirurgin sedan 50-talet men spreds i större skala först efter att Irving Lichtenstein
beskrev sin spänningsfria teknik där ett polypropylennät användes för att förstärka bakväggen i inguinalkanalen. Viktiga modifikationer av den
sk Lichtensteintekniken beskrevs 1993 där det etablerade konceptet med operationen modifierade genom att den utfördes i lokalbedövning, i dagkirurgisk regi med omedelbar mobilisering. 

Metoden innebär att ett nät utan tension läggs för att täcka defekten i transversalisfascian. Nätet förstärker på så vis bakväggen utan att åstadkomma den spänning i vävnaden som kan uppstå vid suturplastiker. (Lichtenstein, Shulman & Amid 1989, Amid, Shulman & Lichtenstein 1993) Lichtenstein-tekniken kom att innebära ett stort kliv framåt mot en lägre återfallsfrekvens och i dag utförs i dag i ca 70% av ljumskbråcksplastiker i Sverige.
Modifikationer framför allt vad gäller vidhäftningen av nätet är vanligt förekommande där självhäftande nät och limning blir allt vanligare.

Visserligen var det på Lichtensteins klinik man började använda främre nätplastiker, men de modifieringar av tekniken som tillämpas där är inte i överensstämmelse med den allmänna uppfattningen i Sverige om hur en främre nätplastik bör utföras. En grupp av svenska kirurger har därför tagit fram en allmänt hållen rekommendation för standardisering av tekniken: https://s3m.io/1zTANam